Jag visste att sommaren skulle ta slut men inte att det skulle gå så här snabbt. Det känns som om det var igår jag kollade ut genom fönstret och bestämde mig för att sätta mig på cykeln och bada i Hornstull.
Nu när jag sitter i köket och kollar ut genom balkongdörren är allt bara grått och regningt.
Hittade den här fina bilden, föreställande min bror och jag. Blev så peppad på regnkläder att jag gick ut och köpte mig en snorgrön regnjacka. Nu känns det lite bättre att det regnar, för då kan jag vara fin utan att bli blöt.

Träffade min bror på T-centralen idag. Han och hans kompis
var påväg hem från Abisko efter att ha deltagit i
Fjällräven classic, som är ett fjällvandringslopp.
Dom var glada över att ha vunnit guld
men fötterna verkade vara ledsna och trötta.
Jag blev mest imponerad av deras stora, tunga packning.
Fick minnen från när jag och Maria var och tågluffade.
Efter att ha vinkat av Mankan och Roger ringde jag Maria
för att berätta att nästa år ska vi följa med.
Ska bevisa att jag kan klå brorsan och få fler blåsor på tårna.
Ska ringa Magnus ikväll och berätta att hans titel är hotad.

Tårar, panik, ångest, läkare, tabletter, mamma, pappa, Magnus, Sannah, Ninna, Hanna, Jonas, Anders, snus, Thilda, Italien, sjukskrivning, nya vänner, jobba, arbetslös, vår, sol, bada, sommar, yatzy, poker, tärningar, camping, Örebro, släkt, studera, Maria, Linköping, Emmaboda, åka bil långt, Marie Curie, böcker, mer böcker, cykla sthlm runt, gröna lund, bryta upp, in med det nya, glad, ledsen, kär, lycklig, arg, besviken, nya kläder, musik, dagbok, fotoalbum, lärarlinjen, engelska, Kina, sjukdom, hat, lp-skivor, dansa, dricka, efterfest, förfest, kärringar, gubbar, smärta, mat, konserter, utställningar, tidningar, karriär, framtidshopp, framtidsångest, sämsta födelsedagen, 22, flytta, packa, inreda, städa, läsa, skrika, viska, fnittra, hoppats, rymma, åka båt, fiska, sitta på berg, åka buss, taxi, klättra, bada i bajsvatten, äta fisk, höra på historier, sitta i förtält, dricka vin, balkongen, hetta, regn, hagel, storm, insikten att allting löser sig.

Går inte att sammanfatta hela hösten, våren och sommaren bättre.

Alla runt omkring mig är så kreativa. Den ena fotograferar, den andra skriver musik, den tredje gör gatukonst och den fjärde är en hajare på att göra hemsidor.
En gång i tiden var jag bra på att göra blandband, skriva dikter och vara allmänt svår sådär. Nu är jag mest apatisk och att stirra in i väggen har blivit min nya vardag.

 Fast jag väljer att stirra in i väggen än att vara ute bland folk, spela att jag är någon annan och inte kunna andas. Gillar inte att ha det där trycket över mitt bröst.

 Jag satt ensam i mitt tonårsrum och lyssnade på Kent. Jag spelade en roll för människor och var duktig. Jag har aldrig lurat folk så mycket som då, men mest mig själv. Det fattade jag när jag en dag föll rakt ner i backen.
Jag förstod inte först att jag mådde skit, förens den dagen jag började må lite bättre. Det var som när jag första gången fick glasögon, jaha är det såhär det ska se ut?

Nu är jag snart 22 har rotat fram mina Kent-skivor.
Har ingen utbildning och snart ingen bostad.
Det var inte riktigt det här jag drömde om i mitt tonårsrum.
Men jag vet inte heller hur jag vill ha det.

En vän sa till mig för ett tag sen att jag tänker för mycket och att jag borde sluta med det. I måndags föll jag ner i backen och nu sitter jag här och hennes ord har slagit in. Jag kan inte tänka längre, jag har glömt hur man gör.
Helt plötsligt är det bara svart.
Jag vet inget längre.

Men jag vet att det är kul att färglägga prinsessor i min målarbok och att kolla på Discovery kanalen.

 Kan allting om trålfiske nu. Inte vet jag vad jag ska ha den erfarenheten av men någon gång kanske jag träffar en fiskare som inte vet hur man gör, så jag måste berätta hur det går till att fiska krabbor mitt i natten på öppen storm.

 Eller så undrar kanske någon vilket jobb som är det skitigaste, då kan jag stoltsera med att berätta att jag vet ormforskare har det jobbigt. Speciellt dom som analyserar ormars spyor för att se om dom har ätit rätt.
För man får massor bett och det är fysiskt krävande att springa efter ormar hela tiden och få dom att kräkas.

 Pratade med en läkare en gång. Jag frågade om livet skulle vara såhär. Då sa han att det skulle det, att man får leva med det. Då ville inte jag vara med i leken längre men han sa att har man gett sig in i leken får man leken tåla. Jag blev sur för att han bröt ner min fina bild av att det skulle finnas något bättre, att man slipper känna såhär. Att jag bara hade fel bild av världen och hur det ska kännas. Men så sitter gubben och erkänner att detta är allt.

 Skulle vi ha gått på samma dagis skulle jag ha trampat sönder hans fula sandslott och fantasivärld och kastad lite sand på honom. Sen skulle jag räcka ut tungan och säga att han hade fel och att han luktade bajs.

 Jag vet att man kan ha det bättre. Jag har sett det med egna ögon.

Nu är jag inte 16 och tror på allt vad läkare säger. För jag vet att om man vill må bra igen är det bara att måla lite i målarboken, tillåta sig själv att falla, prata med någon som man litar på och sen en dag blir man bra igen.

Det tar bara lite tid.

Och jag har gått om tid. Jag är ju bara 22.

Det där med sport och gymnastik har aldrig varigt min starka sida.
Jag verkligen hatade alla typer av bollspel och eftersom våran lärare nästan alltid ville leka lekar med bollar var gymnastiken det värsta jag visste. Brännboll, innebandy, spökboll och framför allt fotboll var det enda vi gjorde på idrotten och det var det jag mest hatade.
Det enda jag klarade av på idrotten i mellanstadiet var att hänga lite slött i ringarna från taket och klättra upp för lijanerna men det fick vi bara göra två gånger per år, om läraren var sjuk och vi hade fått en snäll vikarie.
Resten av tiden då läraren inte var sjuk försökte jag slippa gympan med att klaga på mensvärk och förblinda lärarna med mina hundögon. Men det var 50/50 chans om det funkade, så ibland fick jag snällt ställa upp på diverse bollsport i alla fall.
De enda bollar jag nånsinn har klarat av är studsbollar. Helst skulle dom vara pyttesmå med fina färger. När en boll blev större än en tennisboll var det farligt. Tänker inte ens nämna min rädsla för medecinbollarna i skolan som man var tvungen att leka med ibland. Får rysningar bara jag tänker på det.
Trots min rädsla för bollar var jag dum nog att anmäla mig till laget i fotboll. Mest var det för att alla mina vänner spelade fotboll och jag ville inte vara sämre. Det började lungt med att man skulle passa bollen lite och springa runt koner med bollen dribblandes vid fötterna. Så långt tyckte jag det var kul, men sen kom verkligheten ifatt mig. Man skulle behöva spela matcher också. Mot andra. Stora tjejer som var duktiga.

Jag blev tilldelad att vara högerback och jag bad till gud om att motståndarna skulle vara sämst så de inte klarade av att komma upp till våran sida av planhalvan men självklart var VI sämst. Jag minns att jag såg den där förbannade bollen komma farande mot mig med en brud hack i häl efter den. Tränaren ville att jag skulle springa mot detta stora monster och sno bollen ifrån henne men jag blev paralyserad och slängde mig ner på marken och höll händerna för huvudet. Vi förlorade matchen. Jag klarade av en månad med att spela fotboll sen insåg jag att det var hopplöst att falla för grupptrycket. Speciellt när man är bollrädd och måste spela fotboll för att få leka med dom häftiga tejerna.

Detta ser jag från datorn och jag gillar det jag ser.
x En flickvän med en basker på huvudet och pyjamasskjorta
x En sovande katt
x En bild på väggen som hänger snett
x En tv som är påslagen men ingen som kollar på den
x En tom glasskål på armstödet till soffan

Jag brukar hata måndagar men inte idag.
Jag har så tråkigt att det blir kul. Har suttit och spionerat på katten och Sannah bakom min dator ett bra tag nu.
Jag vet, jag har inget liv.

Har insett att sannah har svårt att sitta vid datorn utan att tugga på något. Hittills har hon tuggat på:
x 9 av sina fingrar
x sin överläpp
x något som såg ut som en nål

Katten bara sover, hon är tråkig.

Blev lite ledsen idag. Min busskompis som inte vet att han är min busskompis, missade bussen idag. Istället för att sitta bredvid honom och försöka lista ut vad han läser, fick jag sitta bredvid en gubbe som luktade fisk och inte läste någon spännande bok alls.

En hemsk sak har också hänt idag. Min vän Jerry som jag träffade på Emmaboda för några år sedan är borta. Jag tror dammsugaren tog han. Fast jag hoppas på att han ligger någonstans i lägenheten och raggar dammråttor.

Magiska måndagar, tråkigare finns inte och tråkigare än såhär kan jag inte skriva mer nu.

Det verkar vara någon slags bakterie som sätter sig i hjärnan hos folk när dom flyttar till Stockholm. Innan mina vänner flyttade till Stockholm kunde man ringa dom samma dag man ville leka. Man ringde bara och träffades sedan efter tjugo minuter för en fika. Här i Stockholm är det en aningen skillnad.
Så fort mina vänner kliver över gränsen till Stockholm, blir alla helt plötsligt upptagna. Man måste planera en vecka framför, om man ska ta en fika på tio minuter. Inte kan man ringa samma dag och bjuda hit någon. Alla är sjukt upptagna med att vara hemma. Jag förstår bara inte vad dom gör.

Jag jobbar åtta timmar per dag. Hinner åka hem och äta mat, städa lite och bara kolla på tv, men sen har jag ändå hela kvällen ledig.
Vad gör folk hemma hela dagarna?
Det är inte så att mina vänner har femhundra andra vänner som dom måste hinna träffa. Utan dom har underliga saker hemma som dom gör.
Stockholmsvännerna kan ibland säga: “jag hinner inte idag jag måste hem och fixa lite saker, men vi kan ses på torsdag”. Om jag ringer samma vänner i Linköping när jag är där på besök får jag svaret “javisst, ses om tio minuter utanför filbyterstatyn!”
Det är som en hemsk bakterie som tar över deras hjärnor som säger åt dom att dom måste bara städa den där toaletten idag. Att dom måste ligga kvar i sängen just idag och glo på tv hela dagen eller att dom måste bara sitta framför datorn i 6 tim på kvällen.
Dom måste bara planera upp hela veckan, en vecka i förväg och kan inte tänka sig tanken att vara impulsiva.

En hemsk tanke, men är det kanske bara jag som inte har mycket att göra. Att jag inte har ett liv. Eller är det så enkelt att människor börjar växa upp och då måste man bli upptagen?

Jag vet inte, men det är något konstigt med Stockholm. Staden fördriver människors hjärnor och liv en aning. Den får folk att köpa en kalender i fickformat.

Tänk om man kunde sätta sig i en tidsmaskin och ta sig tillbaka i tiden.
Då skulle jag ta mig tillbaka till året 1999.
Jag gick i sjuan och allting handlade om gäng. Inga kickers utan alla skulle ha ett kompis gäng som alltid hängde och alltid gjorde saker tillsammans.
Jag och mina kompisar hade ett gäng, vi hittade på det finurliga och fantasifulla namnet The Gang. Eftersom vi var hatade på skolan (för att vi vägrade bli hunsade och tjafsade emot dom andra tjejerna) fick vi smeknamnet The Horrible Gang.

Vi satt oftast hemma hos någon och drack te, pratade om när man skulle få den första kyssen och hoppade i sängar när ingen såg på. Det sistnämnda var nämligen töntigt därför var det en stor hemlighet.
På kvällarna kunde man (om man fick för pappa och mamma) sova över hos någon i gänget. Man lovade att man skulle sova och inte vara uppe sent, men det fattar väl vem som helst att det inte går när man ska prata skit om alla killarna i klassen.

Det var tjuvrökning, häxblandning, platåskor, vit eyeliner, musik, fika på chicolata, killar, tyska, bråka med föräldrar, bli spottad på i korridoren, få blöta toalettpapper kastade på ryggen, coola brudar, töntiga brudar, fester man aldrig blev bjudna till, fester man blev bjudna till.

Det var vi mot världen och lärarna och speciellt mot alla killarna i vår klass.

Det största bråket jag minns var när killarna gjorde en lista av alla oss tjejerna i klassen. Den handlade om om vem som var snyggast. Jag minns att lärarna tog in oss i ett rum och frågade om vi inte gjorde en höna av en fjäder när vi började starta krig mot killarna och begärde en ursäkt av deras sexistiska handling.

(jag kom sist på listan.)

Vi fick ingen ursäkt och två år framåt skulle kriget fortsätta i klassen men om någon utanför våran klass började bråka med killarna eller oss tjejer backade vi alltid varandra och höll varandra om ryggen.

Klassen hette 7B och vi var den jobbigaste att ha att göra med. Man kunde bara ana vad som skvallrades på fikarasterna i lärarrummet. Det enda positiva med att vara den stökigaste var om vi nån gång samsades så blev hela lärarkåren eld och lågor och överöste oss med komplimanger.

Man var ful, man var tjock, inga bröst och ingen mens man var allt man inte skulle vara. Tyckte man själv hemma framför spegeln. Iskolan kände man sig svag men försökte vara stark inför alla.

I högstadiet skrev man dikter, lyssnade på Kent och tyckte allting bara var bajs. men man hade The Gang och det var skönt att veta att man inte var ensam.

Om jag skulle komma tillbaka till 1999 är det första jag skulle vara att hälsa på mig själv framför spegeln i mitt rum. Jag skulle krama mig själv och säga att det spelar ingen roll om brösten inte har börjat växa, det finns viktigare saker än två fettklumpar.
Jag skulle även berätta att mens är inget att längta till heller, det gör bara ont så man vill dö och gå på värktabletter dom första två dagarna. När man väl har fått det önskar man att man kom in i klimakteriet så man slapp allt som heter mensvärk och tamponger.

Jag skulle även sätta mig ner på sängkanten och berätta att dom brudarna som kastade blöta papper på mig i korridoren och kallade mig “ful jävla tönt”, var lika osäkra och vilse som jag men att jag inte förstod det då. Om fyra år kommer det vara dom som stryker sig längs korridoren i gymnasiet och se rädda ut, för nu har dom inte sitt ryckte kvar och den lilla skolan har bytts ut mot ett stort gymnasium där dom inte vinner något på att mobba andra.

Men nu är livet trist och man kan inte åka tillbaka i en tidsmaskin för att ge sig själv lite självförtroende och läxa upp andra. Man får gå den hårda vägen och lära sig av livet.
Det suger balle men jag antar att man inte skulle vara den man är idag om man fick allting serverat på silverfat.

Så jag stannar nog utanför min tidsmaskin ändå och ser bara tillbaka på när jag var fjorton och skrattar lite åt mig själv och mina brudar i The Gang. För utan dom skulle jag inte vara den jag är idag.

och ja. The Gang existerar fortfarande fast utan något namn och vi alla har mer eller mindre flyttat från linköping.
Men när vi väl alla är samlade hemma är det fortfarande te och hoppande i sänger som gäller.

obs. Eva och Thilda 14 år.

Då är man hemma igen. Tidigare än planerat men jag gråter inte över det. Det var skönt att få ta ett bad och sova i en riktig säng. Det var skönt att träffa alla man tyckte om och att inte vara rädd över att man skulle komma bort i ett annat land. Skulle jag gå vilse i Linköping kan man alltid bara ta en buss och hamna i resecentrum. Alla vägar går inte till Rom, i Linköping går dom faktiskt till resecentrum.