Vaknar av värmen vid tio, drar ner till det vanliga kaffehaket, läser en halvbra sommardeckare samtidigt jag avnjuter en islatte i skuggan. Intalar mig själv att jag har semester några timmar innan jakten på arbete sätter igång. Brukar inte gilla rutiner men denna kan jag leva med ett tag. Ibland tröttnar jag på boken och börjar spana in sunkiga sommarpar som äter glass på torget, dom har struntat i att åka till stranden för att shoppa lite i värmen. Förstår dom till en viss del, vem orkar trängas på stranden i värmen när man kan vandra från den ena svala affären till den andra.

Har flyttat igen, bara några hus bort men träningsvärken i vaderna sen flytten påminner mig om att jag inte längre bor på andra våningen utan fjärde. Lägenheten ser likadan ut som den förra med undantag för att det inte finns något badkar i den nya. Dom som känner mig undrar hur jag ska klara mig och allvarlig talat så undrar jag också hur det kommer gå. Badrummet är stort nog för att slänga upp en barnpool så det kan vara en lösning framöver.

För en stund sedan tog jag cykeln ut på en utflykt, med Dreamboy i öronen och solkräm på näsan kände jag mig på gott humör. Kanske sommaren blir bra tillslut men hösten oroar mig fortfarande. Kommer dom som flyttar hålla kontakten med mig? Kommer jag arbeta eller studera? Kommer jag bo kvar i Stockholm eller inte?

Allvarligt talat skiter jag i frågetecknen idag, tar dom imorgon till kaffet och En ovanlig torr sommar av Peter Robinson.

Tog med mig min bästa vän på en promenad förra veckan. Sist jag gick den vägen var i somras, då regnade det och mitt hjärta blev krossat. Nu snöade det och mitt hjärta har börjat ta sin normala form igen. Ibland hoppar den faktiskt lite extra, hoppas det är lyckorus inför mitt nya liv och inte en hjärtinfarkt.

Jag har beslutat för att 2009 ska vara året som jag kommer tänka tillbaka på och ha ett leende på läpparna. Visst började den lite knaggligt med arbetslöshet och framtidsångest men jag har inte gett upp hoppet om att nio är det perfekta talet för mig.

För att inte bli stressad över alla roliga saker som jag ska göra under året stack jag ner på stan för att inhandla en kalender. Jag satte mig ner och skulle skriva in alla intressanta saker jag ska göra om dagarna, då det slog mig att jag faktiskt inte har ett skit planerat under hela året. Blev genast lite besviken över hur tom kalendern såg ut.

Så jag började skriva in saker som jag INTE ska göra istället. Blev nöjd över hur innehållsrikt mitt nya liv såg ut i kalendern, nu slapp jag känna mig så värdelös och tråkig.

Jag kan meddela er att den 28 mars ska jag åka till Hjo och besöka ett hårmuseum och den 4 april har jag ett viktigt möte inbokat med kungen.

Mitt nya liv kanske har börjat lite trögt men detta året kan inte vara sämre än förra. Det känner jag på lukten i luften. Jag lovar er, det luktar rosor och inte bajs.

Ta hand om er
Eva

Lika som bär!

Jag visste att sommaren skulle ta slut men inte att det skulle gå så här snabbt. Det känns som om det var igår jag kollade ut genom fönstret och bestämde mig för att sätta mig på cykeln och bada i Hornstull.
Nu när jag sitter i köket och kollar ut genom balkongdörren är allt bara grått och regningt.
Hittade den här fina bilden, föreställande min bror och jag. Blev så peppad på regnkläder att jag gick ut och köpte mig en snorgrön regnjacka. Nu känns det lite bättre att det regnar, för då kan jag vara fin utan att bli blöt.

Träffade min bror på T-centralen idag. Han och hans kompis
var påväg hem från Abisko efter att ha deltagit i
Fjällräven classic, som är ett fjällvandringslopp.
Dom var glada över att ha vunnit guld
men fötterna verkade vara ledsna och trötta.
Jag blev mest imponerad av deras stora, tunga packning.
Fick minnen från när jag och Maria var och tågluffade.
Efter att ha vinkat av Mankan och Roger ringde jag Maria
för att berätta att nästa år ska vi följa med.
Ska bevisa att jag kan klå brorsan och få fler blåsor på tårna.
Ska ringa Magnus ikväll och berätta att hans titel är hotad.

Tårar, panik, ångest, läkare, tabletter, mamma, pappa, Magnus, Sannah, Ninna, Hanna, Jonas, Anders, snus, Thilda, Italien, sjukskrivning, nya vänner, jobba, arbetslös, vår, sol, bada, sommar, yatzy, poker, tärningar, camping, Örebro, släkt, studera, Maria, Linköping, Emmaboda, åka bil långt, Marie Curie, böcker, mer böcker, cykla sthlm runt, gröna lund, bryta upp, in med det nya, glad, ledsen, kär, lycklig, arg, besviken, nya kläder, musik, dagbok, fotoalbum, lärarlinjen, engelska, Kina, sjukdom, hat, lp-skivor, dansa, dricka, efterfest, förfest, kärringar, gubbar, smärta, mat, konserter, utställningar, tidningar, karriär, framtidshopp, framtidsångest, sämsta födelsedagen, 22, flytta, packa, inreda, städa, läsa, skrika, viska, fnittra, hoppats, rymma, åka båt, fiska, sitta på berg, åka buss, taxi, klättra, bada i bajsvatten, äta fisk, höra på historier, sitta i förtält, dricka vin, balkongen, hetta, regn, hagel, storm, insikten att allting löser sig.

Går inte att sammanfatta hela hösten, våren och sommaren bättre.

Alla runt omkring mig är så kreativa. Den ena fotograferar, den andra skriver musik, den tredje gör gatukonst och den fjärde är en hajare på att göra hemsidor.
En gång i tiden var jag bra på att göra blandband, skriva dikter och vara allmänt svår sådär. Nu är jag mest apatisk och att stirra in i väggen har blivit min nya vardag.

 Fast jag väljer att stirra in i väggen än att vara ute bland folk, spela att jag är någon annan och inte kunna andas. Gillar inte att ha det där trycket över mitt bröst.

 Jag satt ensam i mitt tonårsrum och lyssnade på Kent. Jag spelade en roll för människor och var duktig. Jag har aldrig lurat folk så mycket som då, men mest mig själv. Det fattade jag när jag en dag föll rakt ner i backen.
Jag förstod inte först att jag mådde skit, förens den dagen jag började må lite bättre. Det var som när jag första gången fick glasögon, jaha är det såhär det ska se ut?

Nu är jag snart 22 har rotat fram mina Kent-skivor.
Har ingen utbildning och snart ingen bostad.
Det var inte riktigt det här jag drömde om i mitt tonårsrum.
Men jag vet inte heller hur jag vill ha det.

En vän sa till mig för ett tag sen att jag tänker för mycket och att jag borde sluta med det. I måndags föll jag ner i backen och nu sitter jag här och hennes ord har slagit in. Jag kan inte tänka längre, jag har glömt hur man gör.
Helt plötsligt är det bara svart.
Jag vet inget längre.

Men jag vet att det är kul att färglägga prinsessor i min målarbok och att kolla på Discovery kanalen.

 Kan allting om trålfiske nu. Inte vet jag vad jag ska ha den erfarenheten av men någon gång kanske jag träffar en fiskare som inte vet hur man gör, så jag måste berätta hur det går till att fiska krabbor mitt i natten på öppen storm.

 Eller så undrar kanske någon vilket jobb som är det skitigaste, då kan jag stoltsera med att berätta att jag vet ormforskare har det jobbigt. Speciellt dom som analyserar ormars spyor för att se om dom har ätit rätt.
För man får massor bett och det är fysiskt krävande att springa efter ormar hela tiden och få dom att kräkas.

 Pratade med en läkare en gång. Jag frågade om livet skulle vara såhär. Då sa han att det skulle det, att man får leva med det. Då ville inte jag vara med i leken längre men han sa att har man gett sig in i leken får man leken tåla. Jag blev sur för att han bröt ner min fina bild av att det skulle finnas något bättre, att man slipper känna såhär. Att jag bara hade fel bild av världen och hur det ska kännas. Men så sitter gubben och erkänner att detta är allt.

 Skulle vi ha gått på samma dagis skulle jag ha trampat sönder hans fula sandslott och fantasivärld och kastad lite sand på honom. Sen skulle jag räcka ut tungan och säga att han hade fel och att han luktade bajs.

 Jag vet att man kan ha det bättre. Jag har sett det med egna ögon.

Nu är jag inte 16 och tror på allt vad läkare säger. För jag vet att om man vill må bra igen är det bara att måla lite i målarboken, tillåta sig själv att falla, prata med någon som man litar på och sen en dag blir man bra igen.

Det tar bara lite tid.

Och jag har gått om tid. Jag är ju bara 22.

Det där med sport och gymnastik har aldrig varigt min starka sida.
Jag verkligen hatade alla typer av bollspel och eftersom våran lärare nästan alltid ville leka lekar med bollar var gymnastiken det värsta jag visste. Brännboll, innebandy, spökboll och framför allt fotboll var det enda vi gjorde på idrotten och det var det jag mest hatade.
Det enda jag klarade av på idrotten i mellanstadiet var att hänga lite slött i ringarna från taket och klättra upp för lijanerna men det fick vi bara göra två gånger per år, om läraren var sjuk och vi hade fått en snäll vikarie.
Resten av tiden då läraren inte var sjuk försökte jag slippa gympan med att klaga på mensvärk och förblinda lärarna med mina hundögon. Men det var 50/50 chans om det funkade, så ibland fick jag snällt ställa upp på diverse bollsport i alla fall.
De enda bollar jag nånsinn har klarat av är studsbollar. Helst skulle dom vara pyttesmå med fina färger. När en boll blev större än en tennisboll var det farligt. Tänker inte ens nämna min rädsla för medecinbollarna i skolan som man var tvungen att leka med ibland. Får rysningar bara jag tänker på det.
Trots min rädsla för bollar var jag dum nog att anmäla mig till laget i fotboll. Mest var det för att alla mina vänner spelade fotboll och jag ville inte vara sämre. Det började lungt med att man skulle passa bollen lite och springa runt koner med bollen dribblandes vid fötterna. Så långt tyckte jag det var kul, men sen kom verkligheten ifatt mig. Man skulle behöva spela matcher också. Mot andra. Stora tjejer som var duktiga.

Jag blev tilldelad att vara högerback och jag bad till gud om att motståndarna skulle vara sämst så de inte klarade av att komma upp till våran sida av planhalvan men självklart var VI sämst. Jag minns att jag såg den där förbannade bollen komma farande mot mig med en brud hack i häl efter den. Tränaren ville att jag skulle springa mot detta stora monster och sno bollen ifrån henne men jag blev paralyserad och slängde mig ner på marken och höll händerna för huvudet. Vi förlorade matchen. Jag klarade av en månad med att spela fotboll sen insåg jag att det var hopplöst att falla för grupptrycket. Speciellt när man är bollrädd och måste spela fotboll för att få leka med dom häftiga tejerna.

Detta ser jag från datorn och jag gillar det jag ser.
x En flickvän med en basker på huvudet och pyjamasskjorta
x En sovande katt
x En bild på väggen som hänger snett
x En tv som är påslagen men ingen som kollar på den
x En tom glasskål på armstödet till soffan

Jag brukar hata måndagar men inte idag.
Jag har så tråkigt att det blir kul. Har suttit och spionerat på katten och Sannah bakom min dator ett bra tag nu.
Jag vet, jag har inget liv.

Har insett att sannah har svårt att sitta vid datorn utan att tugga på något. Hittills har hon tuggat på:
x 9 av sina fingrar
x sin överläpp
x något som såg ut som en nål

Katten bara sover, hon är tråkig.

Blev lite ledsen idag. Min busskompis som inte vet att han är min busskompis, missade bussen idag. Istället för att sitta bredvid honom och försöka lista ut vad han läser, fick jag sitta bredvid en gubbe som luktade fisk och inte läste någon spännande bok alls.

En hemsk sak har också hänt idag. Min vän Jerry som jag träffade på Emmaboda för några år sedan är borta. Jag tror dammsugaren tog han. Fast jag hoppas på att han ligger någonstans i lägenheten och raggar dammråttor.

Magiska måndagar, tråkigare finns inte och tråkigare än såhär kan jag inte skriva mer nu.